T.H = E.J's Sambo
YRKANDE: Att Högsta domstolen ogillar åtalet för mord respektive försök till mord i dess helhet och lämnar samtliga skadeståndsyrkande utan bifall. Samma gäller yrkandet om utvisning.
SKÄLEN FÖR PRÖVNINGSTILLSTÅND
Det är av för ledning av rättstillämpningen att talan prövas eftersom rättsläget är oklart.
Frågan i detta mål, ett utpräglat indiciemål, är om beviskraven för en fällande dom uppnåtts.
Ända sedan begreppet "ställt utom rimlig tvivel" infördes av Högsta Domstolen har det rått delade meningar om hur begreppet skall tolkas ( se utförlig analys av Justitiekansler Göran Lamberts, SvJT2009 sid 1; särskilt sid 13 under rubriken 7 summering, punkt 1 en rättslig fråga)
Av denna summering kan utläsas " Enligt min mening fodrar rättsäkerheten att bevisprövningen i brottmål stabiliseras. Idag är det oklart vad beviskravet "ställt utom rimlig tvivel" egentligen innebär. Detta gäller såväl i teorin och i praktiken. Domstolarna har inte någon säker uppfattning om vad som ligger i ordet "rimligt" , och de vet ofta inte om den presenterade bevisningen rättsligt sett når upp till beviskraven. Överhuvudtaget är denna juridiska fråga till stor del förbisedd i den dömande verksamheten. Jag tror det finns många domare som inte överhuvud taget erkänner den som rättslig."
Christine Schurrer hänvisar till artikeln i dess helhet. Varken tingsrätt eller hovrätt kan anses rättsligt sett ha nått upp till de beviskrav som bör ställas och då framför allt i ett mål av ifrågavarande slag.
Det vore synnerligen önskvärt från såväl teoretisk och praktisk utgångspunkt om Högsta Domstolen kunde klarlägga denna rättsfråga. Enligt min uppfattning lämpar sig detta mål särskilt väl för en sådan belysning, eftersom det dels är ett utpräglat indiciemål, dels gäller den art av brott, mord, där frågan om beviskravet ställs på sin spets.
Christine Schurrer ifrågasätter om inte Hovrättens tal om beviskedjan, sid 10 andra stycket, är en omskrivning av det helhetsintryck som processlagberedningen klarlagt att avgörandet inte får bygga på (NJA II 1943 sid 445); avgörande bedömning skall göras på grundval av de enskilda bevisen. Om det skulle vara så att den av Hovrätten omtalade beviskedjemodellen godtas, så föreligger ändå inte en sådan kedja, eftersom indicierna i detta mål saknar tillräckligt starka samband med varandra, vilket för övrigt kan sägas ofta vara kännetecknande för indiciebevisen.
Hoverätten konstaterar att avgörandet inte får bygga på ett helhetsintryck ect., se sid 9 m, oaktat denna notering har såväl Tingsrätten som Hovrätten grundat sina avgöranden på helhetsbedömningar. Tingsrätten har fäst stort avseende vid grannen M.S uppgifter i syfte att i enlighet med NJA 1991 sid 56 knyta Christine Schurrer till brottsplatsen, medan Hovrätten inte fäst avseende vid grannens utpekande utan istället- i klar motsatts till Tingsrätt - tillmätt målsäganden E.J uppgifter mycket stor betydelse, oaktat att dessa bedömts som indirekt bevisning. Såsom jag kommer att redovisa nedan kan inte heller uppgifter i detta hänseende tillmätas någon betydelse. En uppfattning som delades av såväl Tingsrätten som rättens sakkunnige professor Sven Åke Christiansson.
Med hänvisning till NJA 1991 sid 56 är Christine Schurrer sålunda inte bunden till brottsplatsen. Även om Hovrätten fastställt Tingsrättens dom i skuldfrågorna, så har instanserna på olika sätt kommit fram till domslutet.
För att knyta an till hur Hovrätten resonerat på sid.10, andra stycket för aktuella gärningar. Hon kan sålunda i och för sig liksom andra som befann sig i Arboga med omnejd ha utfört aktuellt brott.
När det slutligen gäller kravet på att alternativ gärningsman kan uteslutas har Hovrätten konstaterat att det inte ens finns indikationer på en alternativ gärningsman. Christine Schurrer är av en annan uppfattning. E.J har tidigt omtalat att detta haft med hennes släkt att göra. Hon talade dessutom om ett konkret hot. E.J har vidare talat om ett märkligt möte med en kvinna på konserthuset i Västerås. Dessutom är det klarlagt i målet att såväl E.J som T.H har en stor bekantskapskrets på nätet innefattande ett omfattande blottläggande av privata angelägenheter. Därtill kommer att ett flertal icke identifierade personer rört sig inom området i nära anslutning till den tid vid vilken gärningarna begick. I målet hörda vittnen har reagerat över att dessa personer uppträtt avvikande. Dessutom tillkommer hårfynd som inte kan härledas till Christine Schurrer (se mer därom nedan) . Det är inte frågan orimliga alternativa gärninsmän och en grundligare analys härvidlag torde kunna ha krävts av domstolen se SOU 1938:44 sid 479. Ponera att mördare/barnmördare skulle gripas i en nära framtid. Hovrättens dom är inte så övertygande i sitt avfärdande av alternativ gärningsman varför en koppling till Arboga-fallet i så fall genast skulle göras.
Oavsett om jävfrågor med mera handlagts korrekt så har dessa hanteringar minskat Christine Schurrers förtroende för domstolarna. Hon ifrågasätter sålunda om hon fått en opartisk tvåinstansprövning eller, annorlunda uttryckt, den rättvisa rättegång som hon är tillförsäkrad enligt Europakonventionen, som både Sverige och Tyskland har anslutit sig till.
Vad hon därvid särskilt fäst avseende vid är att två av Tingsrättens nämndemän under pågående huvudförhandling gett klart uttryck för att hon skall fällas till ansvar. Att lagmannen i anslutning därtill berättade att han övervägde att polisanmäla två av sina meddomare var inte heller ägnat att öka hennes tilltro till rättens opartiskhet. När Christine Schurrer sedan gjorde en jäv mot rätten prövades denna fråga av en rådman, som är underställd den lagman som var ordförande i det ifrågavarande målet och därtill tidigare hade agerat ifråga om jäv för en av rättens nämndemän. En av nämndemännen avträdde också på grund av jäv. Frågan kan ställas om inte Tingsrätten, med anledning av nämndemannens förutfattade meningar, i något skede ex officio skulle ha tagit ställning till frågan om rättens domförhet. Sammantaget har, som nämnts, under alla förhållanden, dessa oklarheter avsevärt minskat Christine Schurrers tilltro till det svenska rättsväsendet.
GRUNDERNA FÖR ÖVERKLAGANDET
1. Hänvisning till ovan anförda skäl för beviljande av prövningstillstånd, det vill säga vad krävs för en fällande dom?
2. Christine Schurrer anser inte att Hovrätten rätt värderat indicierna i målet. Det är således fråga om en felaktig bevisvärdering.
3. Med godtagande av Hovrättens värdering av indicierna i målet så är ändå beviskravet för lågt satt. Det är således fråga om en felaktig bevisprövning.
Målsägande E.J's uppgifter:
De omständigheter under vilka förhören hölls med E.J är unika. Dessvärre inte i positiv bemärkelse. Oaktat protester från försvaret har sambon T.H - tillika part i målet - agerat bollplank före och mellan verkliga polisförhör. Detta har uppenbart påverkat innehållet i E.J's polisförhör till skada för Christine Schurrer.
Enligt vad som ovan anförts har Hovrätten i motsats till Tingsrätten tillmätt E.J's uppgifter alltför stor betydelse trots att dessa bedömts som indirekt bevisning.
Professor Sven Åke Christiansson har hörts såväl i Tingsrätten som i Hovrätten i egenskap av rättens sakkunnige. Sven Åke Christiansson har bland annat omvittnat att E.J har mycket begränsade möjligheter att någonsin kunna minnas skadetillfället i sig samt att det med avseende på E.J's problem med att organisera minnesinformation föreligger en risk för sammanblandning av detaljinformation från olika informationskällor. Sven Åke Christiansson påtalar också risken för så kallad selektiv förstärkning, det vill säga den som försöker minnas genom uppmuntran får ett intryck av att hon eller han är på rätt väg. Här skall särskilt noteras att sambon T.H haft möjlighet att påverka eftersom han varit nära E.J mer eller mindre hela tiden och samtidigt haft kännedom om att Christine Schurrer var misstänkt för aktuella brott.
Hovrätten har fäst stort avseende vid anteckningar förda av T.H under såväl sjukhusvistelser i Uppsala och Västerås som under det så kallade skyddade boendet. Hovrätten anser att T.H minnesanteckningar från den 6 april visar att E.J nämnt namnen Lorena, Tine, Tina, samt Tina och Lasse. Den omständigheten att E.J nämnt Tina och Lasse förklaras av att Lasse är farbror till E.J och att han är tillsammans och har barn med en kvinna vid namn Tina. Noteringen i aktuella minnesanteckningar visar att T.H själv ifrågasatt om Tina är lika med Tine.
Han har noterat Tina=Tine?
Här skall särskilt anmärkas att T.H vid förhör förklarat att det var hans tankar att Tina eventuellt kunde vara lika med Tine. Detta eftersom han kallar Christine Schurrer för Tine vilken var misstänkt för brotten. T.H har varken vid polisförhör eller inför domstol påstått att E.J själv nämnt Tine den 6 april. Hovrättens slutsatser är sålunda felaktiga. Av T.H's förhör inför Hovrätten framgår tydligt att E.J endast har nämnt namnet Tina och inte vid något tillfälle Tine. Noteringarna om Tine är ett direkt resultat av T.H's teorier när det gäller att Tina eventuellt kan vara lika med Tine.
I förhören med T.H framgår dessutom att E.J pekar ut en sjuksköterska på sjukhuset i Uppsala med kommentaren "hon var ju så trevlig och ville bara komma in och hälsa på". Hovrätten har sålunda dragit en helt ogrundad och felaktig slutsats när det görs gällande att E.J härmed "skulle avse en gärningsman"
Christine Schurrer kan sålunda på intet sätt knytas till aktuell citat. Inte ens E.J gör en koppling mellan kvinnan i hallen och Christine Schurrer. Enligt förhören med T.H kallade E.J sköterska för Loreana. Oaktat att hennes verkliga namn var Tina.
Hovrätten har refererat ur ett antal förhör med E.J. Försvaret har under huvudförhandlingen vid såväl Tingsrätten som Hovrätten citerat ett mycket stort antal refererat ur aktuella förhör. Dessa citat visar tveklöst att hon tillsammans med T.H diskuterat om Christine Schurrer kunde ha gjort sig skyldig till aktuella brott. Christine Schurrer har sålunda varit föremål för omfattande diskussioner mellan E.J och T.H på grund av tidigare händelser som av såväl T.H som E.J uppfattats som anmärkningsvärda. Hon bekräftar bland annat vid förhör 2008-04-16 att hon önskat information från T.H när det gällde Christine Schurrer. E.J säger exempelvis vid förhör 08-04-16 att det känns bra att berätta för T.H också för att han tar det så bra, för att han är med på alla E.J's tankar. Av förhör 2008-04-18 framgår att T.H direkt uppmuntrat E.J att berätta för polisen att det gällde Christine Schurrer.
Hovrätten har inte heller fäst något avseende vid att E.J före brottsdatum hade ingående information om Christine Schurrer som en psykisk labil person och att hon också sett brev till T.H undertecknad Tine. Det förelåg sålunda en uppenbar risk för att hon efter brottet kan ha uppfattat Christine Schurrer som en presumtiv men ej verklig gärningsman.
Uppskattningsvis har Hovrätten tagit del av ett tjugotal citat ur förhör med E.J. Oaktat detta har Hovrätten inte med ett ord kommenterat betydelsen av denna lindrigt sagt selektiva förstärkning. Dessutom tillkommer att E.J före det att hon skrevs ut från det skyddande boendet lämnat en beskrivning av gärningspersonen och händelseförloppet som inte alls stämmer överens med den beskrivning som hon lämnar efter det att hon kommer ut ifrån det skyddande boendet och fick information angående misstänkt gärningskvinna, mordvapen med mera.
Hon lämnar inledningsvis beskrivning av en kvinna som har tagit av sig ytterkläderna och går omkring med vita strumpor för att i ett förhör 2008-07-03 (omedelbart före huvudförhandlingen i Tingsrätten) lämnar beskrivning på en kvinna som presenterar sig vid namn "Hi I am Tine" och därefter omedelbart utdelar ett slag med en hammare. Tingsrätten har inte fäst något avseende vid dessa uppgifter eftersom man här helt rätt konstaterat att dessa uppgifter kan vara en direkt följd av den information som hon erhöll vid utskrivningen från det skyddade boendet.
Angående E.J's eventuella kontaktbarhet har Hovrätten på sid.13 noterat att av T.H's uppgifter framgår att hon var kontaktbar när han fann henne på golvet. Vidare skriver Hovrätten att "på hans uppmaning satte hon sig upp och hon gnydde och grymtade".
Så var icke fallet. T.H's berättelse ger vid handen att han reste E.J upp och att hon återigen sjönk ihop. Hon hade sålunda inte förmåga att själv sätta sig upp. TH har vid förhör dessutom beskrivit E.J som medvetslös.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Hovrättens bevisvärdering när det gäller E.J's uppgifter inte är i närheten av vad som kan krävas. Hovrätten har helt bortsett från Sven Åke Christianssons vittnesmål och dessutom inte ifrågasatt E.J's uppgifter under beaktande av det sätt på vilket förhören genomförts, det vill säga att en nära anhörig, T.H har i praktiken fungerat som en icke sanktionerad förhörsledare före polisförhör. Risken för källglömska är uppenbar.
Rättens sakkunnige Sven Åke Christiansson
Av vad som anförts har Hovrätten - i motsats till Tingsrätten - helt bortsett från Sven Åke Christianssons sakkunighetsutlåtande. Detta trots att Sven Åke Christiansson tagit del av samtliga förhör med E.J från såväl förundersökningen som Tingsrättens och Hovrättens förhandlingar. Härtill kommer att han genomfört omfattande intervjuver med E.J för att utröna hennes förmåga att minnas.
T.H
Jämför vad som ovan anförts angående E.J's trovärdighet.
Skorna av märket Vans.
Christine Schurrer har berättat att hon gjort sig av med Vans-skorna omedelbart efter årsskiftet 2008. Detta eftersom skorna var trasiga och att hon hade övervikt på flyget. Enligt Christine Schurrer har hennes uppgifter om att hon slängt sina Vans-skor och motivet för detta inte vederlagts. Hovrätten skriver på sid.31 att vittnet P.W sagt att Christine Schurrer dagen för aktuellt brott det vill säga den 17 mars hade mörka tygskor med vita inslag. Detta är inte korrekt redovisat. Han kommer inte ihåg vilka skor hon hade på sig den 17.3. Vittnet D.S uppger enligt Hovrätten att Christine Schurrer den 16 mars bar ett par märkbart slitna mörkblå skor i suede eller i textil. I förhör som föredrogs inför Hovrätten hållet med D.S 2008-04-23 framgår emellertid att D.S hade "en känsla av" att Christine Schurrer den 16 mars hade ett par textilskor som var mörkblå eller svarta. D.S är sålunda inte säker på sina uppgifter. Vittnet tillika hyresvärdinnan L.N uppger att Christine Schurrer även efter årsskiftet fram till mars bar ett par blå tygskor med vit kant och vita snören som ser ut som Vans-skor som hon sett på bild. Varken P.W eller D.S har lämnat uppgifter som kan anses vara annat än osäkra.
Vittnet L.N uppgifter har inte heller något större bevisvärde eftersom utrymme för misstag när det gäller indentifikation av ett par skor måste vara uppenbar. Detta helst som Christine Schurrer enligt egen uppgift under aktuell period bar ett par mörka träningsskor med vit kant och vita skosnören. Såväl Tingsrätt som Hovrätt har sålunda inte varit tillräckligt kritiska i sin bevisvärdering.
Hovrätten anser att man kan uttala sig när det gäller skornas storlek. Detta i motsats till sakkunnig som hörts vid polisen i Uppsala. Han anser att det inte går att fastställa skornas storlek på grund av att avtrycken inte är fullständiga.
TEKNISK BEVISNING-DNA
Ostridigt saknas helt tekniskt bevisning i form av DNA, fingeravtryck med mera som på något sätt kan knytas till Christine Schurrer.
Hovrätten redovisar på sid.6 att hårstrån, bland annat en hårtuss återfanns i E.J's hand och att en DNA-analys visar att dessa hårstrån kan uteslutas komma från Christine Schurrer. Vidare har två hårstrån hittats i hallen med DNA från en man som inte gått att härleda. Hovrätten redovisar däremot inte att ytterligare två hårstrån påträffats som varit föremål för DNA-analys. Kromosombestämning visar det normala för en kvinna.
Christine Schurrer liksom E.J och hennes släktingar har helt uteslutits. Hårstråna påträffades i hallen där brottet begicks. Allt enligt Statens kriminaltekniska laboratoriums slutredovisning daterat 2008-11-27 vilken också föredrogs inför Hovrätten. Sålunda föreligger ävenledes på denna punkt en brist när det gäller Hovrättens bevisvärdering eftersom man inte beaktat att jämväl detta fynd antyder en alt gärningsman. Det förtjänar att framhållas att brister under polisens utredning av brottet inte skall drabba Christine Schurrer.
Weine Drotz har inte som påstås i Hovrättens dom uteslutit att det kan röra sig om fler än en gm. Christine Schurrer hävdar för sin del att hårfynden ger vid handen att handgemäng kan ha förevarit och att det därför borde har varit möjligt att hitta DNA från en gärningsman.
Ovanstående visar att Hovrätten inte uppfyller kraven när det gäller prövningen av varje enskilt indicium. Förutom att man direkt felaktigt redovisat E.J's uppgifter till T.H och vittnesuppgifter angående skoinnehav har man alltså utelämnat fynd av hårstrån med mera.
Tingsrätt och Hovrätt har värderat bevisningen på olika sätt, men kommit fram till samma domslut. Detta leder till slutsatsen att man inte har någon klar uppfattning om vas som gäller vid bevisprövningen. Justitiekanslerns krav på kvalitetssäkring ter sig därför i högsta grad välgrundad i detta fall.
Bevisning.
Christine Schurrer åberopar
1. Förhör med Christine Schurrer till styrkande av att hon inte gjort sig skyldig till påstådda brott.
2. Förhör med E.J till styrkande av hennes bristfälliga trovärdighet.
Hovrätten har valt ut delar ur ett stort antal förhör hållna med EJ. Andra delar ur förhören pekar i motsatt riktning. Härtill kommer att Hovrätten tillmätt stor betydelse till uppgifter som E.J påstås ha lämnat i ett tidigt skede till T.H uppgifter som denne i sin tur vidarebefordrat till polis.
3. Förhör med T.H till styrkande av E.J's bristande trovärdighet och att E.J i motsats till vad som antecknats i Hovrättens dom inte under hennes sjukhusvistelse den 6 april nämnt namnet Tine.
4. Förhör med rättens sakkunnige Sven Åke Christiansson till styrkande av E.J's bristande trovärdighet.
5. Uppspelning av band med P.W till styrkande av att han inte identifierat skor i anslutning till brottsdatum.
6. I Hovrätten åberopat polisförhör med D.S till styrkande av att han inte identifierat CS's skor i anslutning till brottsdatum.
Christine Schurrer förbehåller sig rätten att komplettera ovan angiven bevisuppgift efter att ha tagit del av åklagarens dito.
Rättegångarna vid Tingsrätten och Hovrätten pågick båda uppemot tre veckor. Enligt försvarets uppfattning torde rättegången i Högsta Domstolen under beaktande av ovan åberopad bevisning ta ungefär en vecka i anspråk. Under alla förhållanden borde en huvudförhandling i Högsta Domstolen ta mindre tid i anspråk än vad den gjort i underinstanserna. Reservation dock för eventuellt tillkommande bevisning i anledning av åklagarens bevisuppgift.
-------------------------------------------------------------------------------
CITAT UR DOMEN SOM BERÖRS I PRÖVNINGSANSÖKAN
Undersökningarna av övriga hårstrån har inte heller gett något av värde för utredningen. Två hårstrån som hittades i hallen har manligt DNA men utöver detta går det inte att dra någon slutsats av fyndet. Delar av skoavtryck i blod påträffades i hallen och dessa har inte kunnat knytas till någon av de kända personer som varit på brottsplatsen. Något tillhygge som kan ha använts som vapen har inte påträffats vare sig i bostaden eller någon annanstans.
När det gäller biologiska spår har forensikern Weine Drotz gjort bedömningen att förväntan var låg att anträffa spår som uppvisar DNA i tillräcklig mängd för jämförelse med en gärningsman. Inget tyder på att förövaren har blött eller att det har varit handgemäng. Möjligheten att säkra spår har också starkt försvårats av att det har varit så många andra personer på platsen strax efter brotten, enligt uppgift så många som 14 personer. Hans uppfattning är vidare att det har varit fråga om en gärningsman.
Sverige råder fri bevisprövning vilket innebär att det inte finns någon begränsning av vilka bevis som får beaktas av domstolen. Bevisen måste dock ha lagts fram vid rättegången och domstolen är bunden av det material som har åberopats i målet och kan vid bevisvärderingen inte gå utöver detta.
Beviskravet i brottmål brukar uttryckas så att det för fällande dom krävs att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till brottet. Det innebär att det ska vara praktiskt taget uteslutet att någon annan än den tilltalade begått den åtalade gärningen. Finns det tvivel om detta kan åtalet inte vinna bifall. Det räcker alltså inte att åklagarens gärningspåstående framstår som mer sannolikt än den tilltalades invändning att han eller hon är oskyldig. Avgörandet får inte heller bygga på ett helhetsintryck av materialet utan en bedömning ska göras av de enskilda bevisen (se förarbetena till rättegångsbalken, NJA II 1943 s. 445).
Vid bedömningen av vilka minnesfragment E.J kan ha från händelsen är det enligt hovrätten inte så intressant med den berättelse som hon lämnat inför hovrätten, även om vissa moment kan vara relevanta. Det är av större intresse att studera framväxten av hennes berättelse under förundersökningen och att samtidigt uppmärksamma förutsättningarna för förhören.
Med hänsyn till att skoavtrycken i hallen varit avsatta i blod är det enligt hovrätten klarlagt att de lämnats i samband med brotten. De har inte kunnat knytas till någon känd person. Christine Schurrer har haft ett par skor med samma typ av sulmönster och beslagen av skor visar att hon har skor i storlek 40-42. L.N's uppgifter talar starkt för att Christine Schürrer fortfarande använde sina Vans i mars 2008. Det stöds ytterligare av vad de två andra vittnena har berättat om hennes skor. Med detta anser hovrätten att det är utrett att hon strax före brotten hade tillgång till ett par skor med våffelmönstrad sula av samma typ som lämnat avtryck på brottsplatsen i samband med brotten.
Av T.H's uppgifter framgår att E.J var kontaktbar när han fann henne på golvet; på hans uppmaning satte hon sig upp och hon gnydde och grymtade. Att hon var kontaktbar stöds även av innehållet i nödsamtalet kl. 19.24.33 och av ambulansföraren P.K's uppgift om att hon befann sig på grad 3 på den skala som används för att bedöma medvetandegrad, dvs. kontaktbar men nära medvetslöshet. Både han och ambulansföraren R.W har vidare berättat att hon stretade emot när de tog tag i henne i och utanför huset. Ambulansföraren K.P har uppgett att när han övertog ansvaret under färden till akuten var hon djupt medvetslös och motsvarade 4-5 på skalan. – Utredningen tyder alltså på att E.J's medvetande inte har varit helt utslaget när hon togs om hand strax efter skadetillfället men att hon därefter under ambulansfärden sjönk in i medvetslöshet. Att hon varit kontaktbar strax efter skadetillfället bör ha gett något bättre förutsättningar för minnet att fungera jämfört med om hon varit medvetslös redan då. Samtidigt har hon därefter blivit medvetslös och sedan nedsövd. Enligt Sven Åke Christianson påverkar nedsövningen fixeringen av minnena och det blir svårare att minnas det som ligger nära skadetillfället. Jörgen Borg har däremot förklarat att det i allmänhet är mindre sannolikt att nedsövning har någon påverkan.
Sammantaget anser hovrätten att denna beviskedja har sådan styrka att den binder Christine Schurrer till de åtalade gärningarna.
Beviskravet i brottmål brukar uttryckas så att det för fällande dom krävs att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till brottet. Det innebär att det ska vara praktiskt taget uteslutet att någon annan än den tilltalade begått den åtalade gärningen. Finns det tvivel om detta kan åtalet inte vinna bifall. Det räcker alltså inte att åklagarens gärningspåstående framstår som mer sannolikt än den tilltalades invändning att han eller hon är oskyldig. Avgörandet får inte heller bygga på ett helhetsintryck av materialet utan en bedömning ska göras av de enskilda bevisen (se förarbetena till rättegångsbalken, NJA II 1943 s. 445).
Ur domen:
Christine Schürrer har alltså sagt att hon slängt sina Vans. Detta ska jämföras med vad andra har sagt om hennes skor, särskilt vad gäller tiden januari-mars 2008. – P.V har sagt att hon oftast hade mörka tygskor med vita inslag och att de skor av typen Vans Bearcat som han sett på bild liknar dem som hon har haft. De skor hon hade på sig när de träffades den 17 mars var mörka tygskor med vita inslag. – Enligt D.S hade Christine Schurrer den 16 mars ett par märkbart slitna mörkblå skor i suede eller textil. Han tror att skorna hade ett vitt märke på sidan, ungefär som Nike har men han kan inte säga om märket var Nike. – L.N har berättat om ett par blå tygskor med vit kant och vita snören som hon såg så länge Christine Schurrer var inneboende hos henne. Hon har sagt att hon vet exakt hur de ser ut och har när hon fått se Vans Bearcat på bild yttrat att ”så ser de ut”.
Med hänsyn till att skoavtrycken i hallen varit avsatta i blod är det enligt hovrätten klarlagt att de lämnats i samband med brotten. De har inte kunnat knytas till någon känd person. Christine Schürrer har haft ett par skor med samma typ av sulmönster och beslagen av skor visar att hon har skor i storlek 40-42. L.N's uppgifter talar starkt för att Christine Schurrer fortfarande använde sina Vans i mars 2008. Det stöds ytterligare av vad de två andra vittnena har berättat om hennes skor. Med detta anser hovrätten att det är utrett att hon strax före brotten hade tillgång till ett par skor med våffelmönstrad sula av samma typ som lämnat avtryck på brottsplatsen i samband med brotten.
