tisdag 16 december 2008

Enkelriktad utredning

Eftersom Christine blev misstänkt i tidigt skede har polisen inte haft andra misstänkta och den omfattande förundersökningen på nästan 3000 sidor handlar enbart om Christine. Det finns även en sk. slask på ca 1000 sidor som ska innehålla material som inte är relevant i ärendet. (eller som polis och åklagare har bestämt att det inte ska vara relevant.)

Under hovrättshandlingarna har det framkommit att material som kan tala för Christines fördel har undanhållits. Endast de delarna av utredningen som talar mot henne har tagits med.
Det känns lite som att Frieda Gummesson vill vinna detta mål till vilket pris som helst.

Alla polisens och åklagarens missar under resans gång är anmärkningsvärda. Tingsrättsförhandlingarna liknade mest cirkus med jäviga nämndemän.
Hovrättsförhandlingarna stampar nästan stilla i åklagarnas jakt på svaret på frågan "har Christine fött ett barn eller inte". Det känns inte som att rättegången går framåt.

Undra hur polisen hade agerat om inte Christine hade varit misstänkt? Om hon inte fanns.
Hade pappan till barnen gjorts i rätten till en syndabock och mördare? Hade sambon och andra personer i Emmas närhet granskats hårdare? Det får vi förmodligen aldrig veta.

Även om Cristine skulle dömas i Hovrätten finns det för många frågor. Är hon verkligen skyldig eller går den riktiga mördaren fortfarande fri?

3 kommentarer:

anonym sa...

Har du läst boken: Pojken Som Kallades Det

Beskrivning:

Den första och inledande boken i Dave Pelzers boktrilogi om sin egen barndom.

David är en glad och livlig fyraåring, med en lycklig familj. Mamman är vacker och god, pappan är den stora, starka brandmannen som alla de tre barnen ser upp till och beundrar. En familjeidyll, helt enkelt.
Men allting spårar ur när någonting händer med modern. Hon fastnar i sitt drickande, och som på en sekund förvandlas hon från husligheten själv till familjens stora skräck. Hon blir ett blodtörstigt monster, livsfarlig så fort alkoholen spelar in. Men det är bara en som svävar i ständig fara; David.
David blir mammans syndabock, och sättet hon behandlar honom på är oförlåtligt. Han förnedras, misshandlas och manipuleras. Han sover i garaget, på en sketen tältsäng, utan någonting att värma sig under. Han tvingas upp varje morgon för att utföra sina sysslor, och får knappt någon mat alls. Han blir slagen flera gånger per dag, ibland så mycket att han inte kan gå. Vid några tillfällen spårar det ut totalt, då mamman faktiskt försöker döda sin egen son.
Ingen hjälp kommer, och David är fast i sin mammas våld i flera år. Han räknas inte längre som en familjemedlem. Han har blivit sin mammas slav. Han är Pojken som kallades Det.

Men vad som smärtar den lille pojken mest är inte slagen och det fysiska våldet som riktas mot honom. Det är att pappan, som alltid varit den stora hjälten, blundar för vad som händer mitt framför näsan på honom. Han är lika nerdragen i alkoholens träsk som sin hustru, och ser därför inte innebörden i vad som verkligen försiggår i Huset. Det är hjärtskärande hur lilla David gång på gång blir sviken av sin barndomshjälte.

Det är tankegångarna hos denna lille pojken som förundrar mig mest. Han har en styrka, och den växer sig starkare och starkare för var dag som går. Han utvecklar en överlevnadsstrategi, stänger av alla känslor, utför sina sysslor som en robot. När slagen raglar över honom står han rakryggad, fast besluten att inte visa Henne sina känslor. Alltid vara steget före.
Det är nere i garaget, när han sitter blixtstilla sitter på sina händer i givaktställning, som han äntligen kan vara sig själv. Han drömmer sig bort, blir den tappre stålmannen som flyger genom luften. Hoppet är att en gång få lära sig att flyga.

Berättelsen är oerhört stark, och det är vid flera tillfällen som man helst lägger boken ifrån sig pga de hemska scenerna. Vad denne lilla pojken utsätts för är obegripligt, och att han faktiskt överlever är något man kan vända och vrida på i evigheter utan att hitta något vettigt svar på. Man berörs på ett otroligt sätt, vilket måste betyda att Dave Pelzer har lyckats nå ut till sina läsare på ett mycket skickligt sätt.
Jag grät ett flertal gånger när jag läste boken, och det gör riktigt ont i hjärtat att läsa hur den här lilla pojken behandlas. Man vill göra någonting, fly in i deras värld och förhindra att detta någonsin skedde.
Efter att ha hittat ett skolfoto på Internet på David vid ca sju-åtta års ålder bröt jag fullständigt ihop. Jag ser en söt liten kille som ler, men där inne vet jag att det gömmer sig så mycket mer. Bara tanken på att efter han tagit det där kortet skulle hem och bli gravt misshandlad av sin egen mamma får mig att må illa.
Jag uppmanar, nej ber alla som har chansen att läsa den här boken och ta den till sig. Den är så oerhört stark, och jag tror att alla skulle få en helt ny syn på livet av att läsa den. Efter detta vet jag nu att allting är möjligt, och man kan alltid drömma. Du kan bli ifråntagen allting du har, men hoppet lämnar dig aldrig.

http://www.bokrecensioner.se/9137117807

syna sa...

Plöjer förundersöknings papperen. Är nog lite förvånad av hur mycket som lämnats åt sidan. Mannen som såg en kvinna vid Shellmacken. Hon bar på en svart jacka, på sig hade hon en ljus. Längden stämmer inte med Schürrers,,,den här kvinnan vid vägen är 170cm eller kortare. Schürrer är längre, så det var inte hon.

Vittnesuppgiften lämnades över telefon. Ingen ID koll?

Direkt hämtat från pappersluntan i FUP.

Förhör
1129
Förhörssätt - Telefonförhör

Hörd person
Löthgren, Erik Robert - Den hörde är Vittne
ID Styrkt - Nej

Observationer av en kvinna vid Shellmacken på eftermiddagen 2008-03-17

Robert Löthgren säger att han var på väg hem från sitt arbete med bil. Klockan var mellan
16,50 och 16,55 den 17 mars 2008. Han är säker på datum och tidpunkt.
Vid övergångsstället vid Shellmacken i Arboga stod det en kvinna. Han stannade till för att
släppa över kvinnan, då han förmodade att hon ville gå över gatan, men hon vände sig då om
så att ryggen blev vänd mot gatan. Robert säger att han tänkte att kvinnan nog väntade på
någon. Han reagerade över att kvinnan bar på en jacka i famnen. Det var en svart jacka av
"fluffigare" modell, troligen en täckjackstyp. Han säger att han tyckte att det var lite konstigt
att hon bar på en jacka i famnen.

"Kvinnan var omkring 170 cm lång, eventuellt något kortare." Håret kan ha varit mörkt
eventuellt svart, men Roland är osäker då han inte såg det ordentligt. Hon bar en ljus jacka
som slutade mellan rumpa och knäna. Jackan hade eventuellt en huva med någonting vitt på,
men Roland är lite osäker på detta. Han kan inte säga exakt vilken färg jackan hade då han
har ett defekt färgseende och inte kan se skillnad på vissa kulörer. Roland säger att han inte
kan känna igen kvinnan om han ser henne igen.

con sa...

MAMMANS ORD I DEN GLÖMDA BLOGEN

Nåt som jag har förstått iaf innom psykiatrin är att INGET är onormalt.

jag har svårt att göra någon illa. men i detta läge måste jag. Jag har för första gången i mitt liv hört att jag är kall, nonchalant, självisk och respektlös. det är såvrt att inte ta åt sig för det är så stora ord för mig så jag blir rädd. Tänk om jag verkligen uppfattas så. Jag måste lämna det jag har bakom mig, annars mår inte jag bra. det är kanske självsikt.... Jag vill umgås med mina vänner, det kanske e respektlöst.... jag vill inte ge några förhoppningar, så kanske jag är kall och nonchalant.