onsdag 8 april 2009

Livstidsdomen står fast

Idag kom beskedet från Högsta Domstolen. Det blir ingen ny rättegång för Christine Schurrer.
Per Ingvar Ekblad kommenterar beskedet med att han och hans klient ska utvärdera det hela och se om det finns ytterligare något han kan göra.
VLT

tisdag 7 april 2009

fredag 3 april 2009

Christines brev till Justitiekanslern

Christine Schürrer har riktat svidande kritik mot svenska domstolar och har skrivit detta brev till Justitiekanslern.


Västerås 26/03/09

Jag har med stort intresse läst er artikel om kvalitetssäkring av bevisprövning i brottmål.
Det är verkligen önskvärd att denna diskussion breddas och, framför allt, kopplas tydligare till det praktiska rättslivet, så att klyftan mellan ”hur det ska se ut” och ” hur det ser ut i verkligheten” inte kommer att bli för stor. Och det är skönt att åtminstone en person tar upp denna problematik!

Att bevisprövning inrymmer betydande rättssäkerhetsproblem kan ja bara håller med. Jag har själv bevittnat jäviga domare som följer sin egen övertygelse (”jag har aldrig trott att hon är oskyldig”) eller använda helt skamlös så kallade hjälpregler (höjdpunkten: påhittade indicier)
Till det kommer också en inkompetent åklagare, som allvarligt har sagt i en häktningsförhandling att hon behöver inte vänta på DNA-resultaten för att börja med processen.

Jag vet inte om man kan garantera en kvalitetssäkring, och därmed bidra till en absolut nödvändig och förbättrad rättsäkerhet, bara genom att skaffa klarare förhållande i bevisprövning. Ni bemärker t.ex att ” om en domstol gör en samvetsgrann prövning, inkl. att bevisen struktureras noggrant, kommer den personliga övertygelse att skjutas i bakgrunden på det sätt som ska ske i ett rättsäkert dömande.”
Jag tycker att en sådan tanke är lite naivt. Även om det vore så att en domstol agerar så förebildigt som beskriven, finns där fortfarande den mänskliga faktorn kvar.
Och den kan man helt enkelt inte utesluta. Jag fattar misstankar att, bland annat brister som användandet av ”hjälpregler”, ”styvmoderlig” hantering av bevisprövning och tidsbrist, många domstolar och åklagaren har ingen uppfattning om sina plikter och vilket ansvar sitt yrke överhuvudtaget innehåller!

Så hur ska man inskrida mot ett sådant godtycke eller anarkiska förhållanden som härskar vid svenska domstolarna? Hur inskrider man mot en jävig domstol? Eller hur kan man förhindra att en domstol är jävig från början?
Generellt erfodras en noggrannare utbildning, samt en bättre koll av domstolarnas verksamhet. Kanske kan man motverka en otillräcklig granskning av bevisutsagor helt enkelt genom hårdare och tydligare straff vid lagbrott.
Kanske hjälper det till att domstolarna tar sitt arbete allvarligare. För det tyckas att de bestående lager om tjänstefel, bevisförvanskning m.m inte verkar användas ofta. De finns bara i teorin men inte i praktiken.

För att begränsa eller motverka att domarens personliga övertygelse tar över i en bevisprövning är det nödvändig att gå längre tillbaka i problematiken. Eller annars sagt måste man helt enkelt förhindra att domaren förlorar sitt objektivitet och bekämpa problemets rot och inte bara dessa konsekvenser.

Om man har t.ex en vinklad beskrivning i medierna som domaren har svårt att frigöra sig från, måste man försöka att förebygga det redan från början. Det är givetvis ett stort område men det få inte hamna i bakgrunden när man diskuterar rättssäkerhetsproblematiken.

Ni ställer frågan om det måhända går att hitta en kvalitetssäkringsmetod som domstolarna lätt kan plocka fram när det behövs. Då kan jag konstatera att enligt en sådan formulering är det omöjligt. Ty då har man igen den osäkerhetsfaktorn ”när den behövs”.
Faran är att, om man har t.ex . en jävig domstol, den helt enkelt kan ”bestämma” sig att inte använda denna kvalitetssäkringsmetod. Och då har man samma problem igen, att domstolarna kan agera som de vill. Om man hittar en kvalitetssäkringsmetod måste den vara tydlig och konsekvent så man kan utesluta eventuella säkerhetsluckor.

Ni säger att en god bevisprövningsmetod skulle kunna fungera som kvalitetssäkring åtminstone så till vida att det i efterhand kunde avläsas om domstolen har följd metoden eller inte. Och vilka konsekvenser kommer det att ha i efterhand för domstolen?
Eller för den tilltalade, om man kan konstatera att domstolen ”gjorde fel” att den inte har följt metoden?

Med vad om man kan bevisa att instanserna gjorde fel? Om där plötsligen dyker upp indicier i en dom som inte förekommit under förhandlingar, och om de även värderades som svåra och avgörande? Det är naturligtvis pinsamt och sorgsen för en domstol och sin ”integritet” .
Och som Ni har rätt bemärkt, det finns tyvärr ingenting som hindrar en domstol från att bara ”finna” att det saknas rimlig tvivel om den tilltalades skuld. Men med en sådan inställning kan man likadant spara massor av tid och processkostnaderna och spela krona eller klave i ett brottsmål.

Ni har tydligen klargjort domstolens uppgifter och plikter, vilka egentligen skulle vara logiska och självklara, men Ni beskriver verkligen ett drömtillstånd. Ty verkligheten ser helt annorlunda ut. Att komma i närheten av de optimala förhållandena är många förändringar nödvändigt som garanterar rättssäkerhet. Jag kan bara konstatera att det kommer att bli en lång väg för Sverige att skaffa dessa förhållanden, så att man kan kalla sig med rätta ”rättsstat”

Med vänliga hälsningar Christine Schuerrer