Media säljer lösnummer med sina feta rubriker. Speciellt har det att Christine skrattar för mycket under förhandlingarna skapat stora rubriker. Men tyvärr så får inte de flesta i allmänheten veta hur dessa foton och artiklar kommer till. Här hittade jag en bra beskrivning på journalisternas arbetsmedtoder i detta fall.
Fotograferna får inte vara i salen när rättegången pågår. Då kan de inte heller ta bilder och sätta rubriker att hon skrattat vid ett specifikt tillfälle. Ändå gör reportrarna det.
Fotograferna står utanför som hyenor med sina kameror.
Så fort det blir en paus och dörren öppnas och åhörarna kommer ut börjar de ta bilder genom dörren. De tar alltså sina bilder när det är paus, inte under själva förhandlingen. De kan bara ta bilder på ett ställe, alltså där åhörarna går in.
Med andra ord så sitter det en reporter inne bland åhörarna och skriver sin referat från rättegången och fotografen står utanför. Sedan sätter en tredje person ihop tex och bild och skapar en säljande rubrik innan allt publiceras.
1 kommentar:
Skrivetav Acetyl 1 november 2008, klockan 18:23
När ska "Arbogamamman" vika ut sig i Slitz?
Fram till för cirka en vecka sedan var jag, precis som större delen av svenska folket, fylld av okitiska sympatier och medkänsla för, såväl Arbogabarnens som Englas, anhöriga. Vad hemskt och furktansvärt att råka ut för det som de har blivit utsatta för och ´dessutom, tvingas att figurera i masssmedia. Stackars människor!!!! Så tänkte jag.
Så, för cirka en vecka sedan, såg jag ett debattprogram på TV som handlade om just detta och jag tänkte att nu ska Tv och tidningar få sina varma för att de inte lämnar människor i fred med sin sorg. Både "Arboga mamman" hennes pappa och Englas mamma medverkade i programmet.
Herre Gud vad förvånad jag blev! Här sitter dessa människor, stajlade upp över öronen, med breda leenden över hela ansiktet och lovsjunger media för att de har låtit dem få ett forum för attt föra fram "sin sida av saken" som Englamamman uttryckte det och för att "föra barnens minne vidare" som Arboga mammamn sa!!!!!
För det första; är det inte domstolens sak att belysa båda sidor? Varför ska vi ensidigt ta del av offets anhörigas "sida av saken"? Vem för fram förövarens anhörigas sida av saken? eller är den helt ointressant? Hur känns det att ha en son, en bror, en make etc, som har begått ett vidrigt brott? är inte dwetta av intresse alls? Eller utgår vi från i vårt rättssäkrade samhälle att förövarnas anhöriga är lika skyldiga de och, därför, har förlorat sin talan? För att inte tala om förövarna! Missförstå nu inte, jag tycker att alla grova våldsbrott är avskyvärda och att de ska få kännbara konsekvenser. Men jag anser också att det är rättsväsendets uppgift att utdöma dessa påföljder och OM allmänna opinionen, dvs vi, ska lägga oss i och ta ställning, så måste båda parter få lika möjligheter att föra fram "sin sida av saken". Annars är inte alla lika inför lagen och då har vi äventyrat vårt rättsväsende.
Englas mamma ska ju nu, enligt ryktet, dessutom, skriva en bok!!! Om vad då????? Vad är syftet? Vad är det vi inte redan vet och som vi har ett intresse av att få veta? Samtidigt som jag skriver detta ser jag dollartecknen dansa på datorskärmen. Naturligtvis handlar det om möjligheten att tjäna pengar!!! och nu mår jag illa!! Det fanns en tid när man önskade sina bortgågna att de skulle få vila i frid! Är det inte precis det som stackars Engla nu skulle behöva? Men girighet har funnits i alla tider, skadeståndet lär också vara överklagat, och vi har nog, tyvärr bara sett början på denna, motbjudande, exploatering av ett barns grymma och för tidiga död. Tragiskt!
Jag skulle, däremot, gärna vilja läsa Anders Eklunds mammas berättelse (vet inte om hon ännu lever), om hur det känns att ha en son som utvecklas till massmördare. Hur var han som barn, hans uppväxt, hans skolgång etc.
När och var gick det snett? Ingen förälder drömmer om att ens barn ska bli våldsbrottsling och det gjorde säkert inte Anders Eklunds föräldrar i heller! Detta vore en bok jag skulle läsa med stort intresse!
"Arbogamamman" "försvarar" sin mediakåthet med att hon vill föra barnens minne vidare. En vacker tanke, men vad ska vi med de minnena till? Vi kände inte dem. Vi har nog med att sörja våra egna nära och kära. Det finns nog med sorg för oss alla här i världen utan att vi ska behöva ta på oss en universell sorg över alla dem,som massmedia väljer att servera oss. Hur mycket har hon redan tjänat på sina barns tragiska öde? Inte tillräckligt tydligen. Så käre Bingo Rimér, det är bara att slå en signal. Det skadar ju aldirg att fråga!
Slutligen; jag önskar, härmed, frid över Englas,Max och Sagas minnen, måtte de snarast få vila i frid.
Skicka en kommentar